Groddjurens och kräldjurens historia

Man har kommit fram till att groddjuren förmodligen utvecklats ifrån kvastfeningar. Det är en sorts fiskar som fanns för många miljoner år sedan och var lobfeniga. På något sätt utvecklades de så de kunde ta sig upp på land.

En spännande sak med groddjuren är att de var de största djuren på land under en period som var någon gång för ungefär 500 till 250 miljoner år sedan. Senare utvecklades ännu större groddjur, men då hade kräldjuren hunnit fatt i utvecklingen och bland dem fanns arter som var större än de största groddjuren. De stora groddjuren som fanns tillhörde en grupp man kallar för pansargroddjur, och som kunde bli flera meter stora. En sort kallas för Koolasuchus och som kunde bli upp till fem meter. De har varit utdöda sedan länge.

Från groddjuren utvecklades kräldjuren (eller reptilerna). Ganska många likheter finns med groddjuren, men kräldjuren har till exempel utvecklat ett hudskikt med fjäll som gör att de inte förlorar så mycket vatten även om det är varmt och torrt. De har också en andningsförmåga som är mer effektiv än den som groddjuren har. En tråkig detalj är att en del kräldjur inte kan andas och springa samtidigt, vilket är begränsande. Till skillnad från groddjuren behöver inte kräldjuren vatten vid fortplantning. Groddjuren lägger sina ägg i vatten, men kräldjurens ägg har ett skal som bevarar fukt, så de kan läggas på land.

En annan sak som utvecklats på kräldjuren om man jämför med groddjuren är att de har särskilda tänder. De är fästa i en grop, och tack vare det tål de mycket mer belastning utan att det är särskilt stor risk att de ska ramla av. På det sättet kan de äta andra saker, till exempel växter som lever på land, och som kräver mer ansträngning att få av. De flesta kräldjuren är dock köttätare och brukar äta mindre djur som de kan svälja hela. Är kräldjuren av det mindre slaget kan födan vara så små djur som insekter, men ju större kräldjur det är, desto större djur äter dem.